Som brukligt vid den här tiden på året sitter jag och jobbar på en ny bok i en barndeckarserie som är en riktig långkörare. Jag har illustrerat 2 st per år sedan 2009 om jag inte minns fel. Det känns tacksamt med en “fast" inkomst i denna flyktiga branch, så jag klamrar mig fast, trots att själva arbetet känns enormt repetativt vid det här laget. Den här perioden på året sammanfaller ofta med någon slags kris där jag känner mig arg, ensam och fastlåst i en oinspirerande tillvaro utan utsikter, som jag vet till stora delar definieras av de sorters hjärnspöken som lockas fram av det plågsamma, men, inbillar jag mig, i sammanhanget svårsympativäckande smärttilståndet understimulans.
Det här verkar dock inte hända den här hösten, tack och lov. Jag har alldeles för mycket spännande saker på gång i den nära framtiden för att sådana tankar ska få fäste, så 40-50 bilder till av två kids som smyger på nån farbror/tant kan jag lätt trycka ur mig! Jag ska dessutom vara positiv ikväll och reflektera över vad jag faktiskt har lärt mig, konstnärligt, av att jobba med bokserien så här långt.
Framför allt tänker jag på tuschning. Jag har blivit väldigt säker på att tuscha nerskalat, balanserat och snabbt. Från att ha varit en ganska långsam och osäker tuschare som helst använde den tunnaste lilla pennan har jag en utvecklat en penslad spänst och linjeföring som sitter intränad och naturlig, som en dialekt. Min traditionella tuschning är inte riktigt lika snärtig som den digitala, men även den har dragit nytta av det digitala nötandet. Ett tag störde det mig att stilen i böckerna blödde över på min “vanliga” tecknarstil, men jag har slutat se det på det viset. Eftersom den här stilen är relativt enkelt och snabbtecknad fungerar den snarare som en språngbräda jag kan utgå ifrån för att utföra mer avancerade tuschteckningar. Jag har även fått mycket träning i att skissa figurers kroppar och rörelser snabbt; få fram essensen genom ytterst krafsiga streckgubbar och lyfta fram former och volym effektivt.
Det här verkar dock inte hända den här hösten, tack och lov. Jag har alldeles för mycket spännande saker på gång i den nära framtiden för att sådana tankar ska få fäste, så 40-50 bilder till av två kids som smyger på nån farbror/tant kan jag lätt trycka ur mig! Jag ska dessutom vara positiv ikväll och reflektera över vad jag faktiskt har lärt mig, konstnärligt, av att jobba med bokserien så här långt.
Framför allt tänker jag på tuschning. Jag har blivit väldigt säker på att tuscha nerskalat, balanserat och snabbt. Från att ha varit en ganska långsam och osäker tuschare som helst använde den tunnaste lilla pennan har jag en utvecklat en penslad spänst och linjeföring som sitter intränad och naturlig, som en dialekt. Min traditionella tuschning är inte riktigt lika snärtig som den digitala, men även den har dragit nytta av det digitala nötandet. Ett tag störde det mig att stilen i böckerna blödde över på min “vanliga” tecknarstil, men jag har slutat se det på det viset. Eftersom den här stilen är relativt enkelt och snabbtecknad fungerar den snarare som en språngbräda jag kan utgå ifrån för att utföra mer avancerade tuschteckningar. Jag har även fått mycket träning i att skissa figurers kroppar och rörelser snabbt; få fram essensen genom ytterst krafsiga streckgubbar och lyfta fram former och volym effektivt.
RSS-flöde